Det finns nog olika definitioner på hur man är när man är kär. Det ligger nog i varje individs ögon. När är man kär och när har man bara en passerande försälskelse? Kan det ena leda till det andra eller måste det vara antingen eller?
Jag får lätt en förälskelse. Besatthet som Fernanda beskrev sin kärlek. Besatt blir nog inte jag, Jag blir bara fylld av tankar om personen, tänk hur det skulle sett ut om vi gjort si eller så?
Kan jag se mig flytta ihop med honom osv, allt går väldigt fort då. Men sen går det över ännu fortare.
Då tröttnar jag 3 dagar senare och man får direkt titeln "player". Men det är jag ju inte och kommer aldrig bli, för jag
valde inte att umgås med personen för att ligga och hur skulle jag veta att jag skulle tröttna?

Börjar iofs se mönster, ju mer jag tänker på en person efter kort tid, ju snabbare kommer jag att avsluta det hela.
Om jag behåller mitt lugn, tycker om personen. Letar inte fel men jag hyllar inte heller personen till himmelen. Ja, då
kan jag kanske bli kär. Men vad vet jag, det har bara hänt en gång och det var ju inte killen i mitt liv.

Jag har en tendens att leta efter mönster, struktur och förklaringar. Kontrollbehov antar jag. Men det lämnar ju inget till slumpen. Eftersom jag granskat mig själv och hittat detta mönster, så kommer jag förmodligen ta beslut efter denna teori, och hur mycket kan inte det förstöra?