Dagens inlägg ska handla om möten och relationer...

Nästan varje gång jag är ute och springer eller promenerar så träffar jag på en prickig ponny. Jag blir glad bara av att se den. Jag behöver inget i utbyte. Jag står där ibland och pratar med den, för förbipasserande kan detta verka konstigt men som hästtjej i hjärtat kommer detta naturligt. Den prickiga ponnyn slänger blick och jag är nöjd med vårt möte. Ibland låter han mig klappa honom också. Då kan jag inte sluta tänka på den prickiga ponnyn.

Det lustiga är att jag haft en annan prickig ponny i mitt liv. Men vår relation var betydligt stormigare. Jag fick jobba i timmar till svetten och tårarna rann, ofta med reslutatet blåmärken. Men jag brydde mig inte om det. För efter allt hårt slit så fick man ibland en lite belöning. Han kastade inte av mig på tävlingsbanan eller han stod still i gången. Den här prickiga ponnyn var en skadad själ. Han hade blivit behandlad illa förut och detta gick ut över mig. Men jag älskade honom ändå.

Jag funderade på om min första prickiga ponny ska stå för hur jag lät mina relationer se ut innan. Jag gav och andra fick. Och ibland om jag hade tur fick jag en glimt av kärlek,omtanke eller en varm gest tillbaka.
Den nya prickiga ponnyn får stå för hur jag vill ha mina relationer nu... ´Det ska räcka med att se på ngn och bli glad, det ska inte behövas mer, eller?

Är det fegt och orelalistiskt att säga att jag vill ha mina relationer så. Vänner som andra relationer? Jag tycker inte det... att man gärna ger mer än en kram eller varm blick  är självklart men att det räcker för att säga: "Jag bryr mig om dig".

Nog filosoferat för idag, men fundera gärna över hur mkt energi du lägger på dina relationer och om det verkligen är värt att stånga sig blodig i månader för att få en bra dag?